Första ögonblicket med Tuva

Den 10 oktober förändrades mitt och Måns liv. Efter ett långt och jobbigt krystarbete fanns äntligen en liten tjej hos oss. Där låg man med en liten tös i sin famn och skulle försöka förstå att det var ens eget barn, det var en konstigt men ändå underbar känsla. Men innan man han ropa hej så började personalen bli oroliga då hon inte började skrika och var ful i färgen. Tjoff tjoff så tog de henne och Måns och sprang iväg till barnläkaren för undersökning. Själv låg jag kvar med benen i vädret och hann knappt förstå vad det var som hände (?). Tacksam som man är för den svenska sjukvården och den kompetenta personal som arbetar där så hjälpte de Tuva att få ur vatten ur lungorna och vi fick tillbaka en tjej som kunde skrika igen. Jag gissar på att det är den enda gången man riktigt uppskattar högt och härligt barnskrik:). Så där satt jag och Måns med vår lilla ängel och försökte förstå att vi blivit föräldrar. Eller det var mest han som satt, själv stod jag och hängde lite avlägset mot fönsterbrädet/väggen. Man skulle kunna säga att mina dagar som en sittande människa var över just i det tillfället. Men oavsett om jag kunde sitta eller stå ville jag hålla i min lilla tjej. Så jag säger till Måns: kan du ge mig henne så jag får hålla i?

M: Ja men...hur gör jag då? (Hon hade hasat ner i hans famn och gömt sig lite i filten som låg omkring henne).
S: Nej jag vet inte! Försöker tappert greppa i något som jag tror är huvudet/nacken men det verkar mest som om det är en jäkla massa filt istället för ett barn där.
Det slutar med att vi båda skrattar och inser att vi inte har en aning om hur vi ska försöka förflytta vårt barn och säger till varandra: hur ska detta gå?:)

MEN kära läsare... som nyblivna föräldrar har vi förstått att en bebis inte går sönder i första tagen och även vi har nu hittat hem i "lyfta/bära-barn-tekniken".

Hej på er!